Långläsning Sydafrika – Pingviner vid Tafelberget

Vi nådde destinationsplatsen sent på kvällen. Ty­­värr flög in­te vår resväska med oss utan, av en outgrundlig anledning, blev den kvar i Stock­holm. Den natten fick vi sova nakna och Maken som är frusen av sig fick be om en extra filt. Enligt reseför­säk­ringen hade vi rätt att efter 6 timmars försening inhandla de allra nöd­vän­digaste förnödenheter­na, men det fick vänta till nästa dag. 

Vi vaknade till solsken och värme, men hur gärna vi än ville börja utforska staden, var vi tvu­n­­­­­­­gna att först göra en shoppingrunda. Bagaget kunde anlända samma dag men det kunde ock­så dröja längre och vi behövde ett klädombyte och lättare skor. Vi hann, i alla fall, från ho­tell­­fön­­­s­tret, beundra det enorma molnbeklädda Tafelberget som, utan att skugga staden, maje­stä­tiskt tornade upp sig alldeles i närheten. Efter besök på ett par varuhus och lång väntetid till kassan – de har ett trögt system med många kassor och minst tre anställda vid varje samt av­spär­rningar som reglerar kön ungefär som på flygplatsen – satte vi oss på en ute­ser­vering på torget för en välbehövlig vila. Paret vid grannbordet åt en smaskig sallad med avo­kado och svar­ta oliver. Fortfarande mätta efter hotellets enorma frukostbuffé beställde vi bara var sin öl och lovade återkomma vid ett annat tillfälle. 

Sedan tog vi en promenad genom en cen­­tralt be­lägen park med skuttande ekorrar, ettriga gäss av en för oss okänd sort och männis­kor som ha­de pick­nick på gräsmattan. Där fanns också en staty av Jan van Riebeeck, hollän­da­ren som grun­dade Kapstaden. Från parken bar vägen till Waterfront, en gam­mal hamn som byg­gts om till ett flott bostadsområde med stort shoppingcentrum, butiker, restau­ranger och di­verse at­tra­k­­tioner för rekreation, en oregelbunden, bråkig och imponerande stadsdel med ka­na­ler, broar och nivåskillnader, som myllrade av människor där turister utgjorde bara en mindre an­del. Ett hotell, One&Only, med nästan lika många stjärnor som på EU symbol, förhöjde ytterli­gare om­­rådets lyxkaraktär. Ett standard rum kostade 5000 kr och sviterna gick på 30 tusen per natt. Det var bara i Dubai som det fanns ännu dyrare hotell. I väntan på Maken, som för­svann i ho­tel­lets innandöme för att, som arkitekter brukar göra, begrunda smarta lösningar och sobra in­redningar, kände jag mig lite malplacerad i mina enkla jeans och gamla tröja. En medelål­ders, väl­vårdad och mycket elegant klädd dam dök upp ur intet.

– You look lost. Can I help you? – frågade hon vänligt.

Det var en hotellvärdinna, en som höll i alla trådar. Efter att ha hört om min nyfikne arki­tekt-make gav hon oss en längre sightseeingtur på bottenplanet. Senare, på en inte lika flott itali­ensk re­stau­r­ang, åt vi en fräsch sallad och en schnitzel med gril­­lade grön­sa­ker och drack det goda lokala Castel ölet.

När vi vid skymningen återvände vi till ho­tellet väntade vår re­s­väska på oss i re­ceptio­n­en. Lättade andades vi ut.

Påföljande dagen tog oss en av de billiga minibussarna, som frekvent trafikerade huvudgatan, till utkanten av staden. Därifrån skulle vi vandra tillbaka längs den flera kilometer lån­­­ga strandpromenaden som följde en ojämn kust­linje med dramatiska klip­por i olika fär­ger och former. Stora sjok av tång som flöt omkring såg ut som flockar av mystiska sjövid­un­der. Här och där stack en brun rot ut, som en hand av en drunknande med fingret pekande ut i vädjan på hjälp. Mellan klipporna formades små med sandsträn­der fläckvis täckta av ko­bolt­fär­ga­de snäckskal som förde tanken till por­slinet från Delft. Var det därför holländarna trivdes så bra i staden? Enstaka solbadare vän­de ansiktena mot solen, som stod så högt upp att inga skug­­gor kastades. Snart skulle det fi­ras midsommar här, vid Sten­bo­c­kens vändkrets, på andra sidan av ekva­torn. Ingen ba­dade i havet, Atlantvattnet var iskallt. På andra sidan den breda sten­­satta promenaden kantad av förkrympta, vindpinade träd med kronor­na vända från havet sträc­kte sig välvårdade gräs­mattor och en smal remsa bo­stadsbebyg­gel­se. Ovan­för allt detta tronade sig en bergs­kedja med en solitär topp, Lion’s Head, likt de klippforma­tioner som kan skådas i Monu­ment Valley i gränslandet mellan Utah och Arizona. Det börja­de blåsa kra­f­tigt. I de star­ka kastvin­dar­na kändes inte solens hetta. Re­sultatet i form av sol­brän­­da nästip­par, öron­snib­bar, mitt dekol­le­tage och Makens flint upp­täc­kte vi först på kväl­len. 

Promena­d­vägen var ut­smyc­ka­d med glest placerade skulpturer före­stäl­lande en flicka i röd och vitran­dig bad­dräkt med sim­glasögon i pannan och en trollslända. Skulpturer­na berättade en historia. Den lilla sim­mer­skan drömde om att kunna flyga. Sländan locka­de flickan till flygning men utan fram­gång. Flickan blev otröstligt och sländan flög bort. Plöt­sligt när­ma­de den sig flickan igen och på nästa skul­ptur fick flickan sländans vingar och slän­dan flick­ans händer. Två skilda vä­sen förenades i en ömsesidig förståelse. Sedan skildes de åt med spår av varand­ras kroppar, ving­arnas ådernät och baddräktens ränder, till minnet av att de, trots olik­he­terna, till­hörde två skil­da for­­mer av sam­ma liv på jorden. Stärkta av berättelsens sensmo­ral traskade vi vidare mot stan. Vi började besväras av törst, men så långt ögat nådde, fanns det inga ser­ve­ringar el­ler barer.

Annat var det på Copa Cabana i Rio med tätt placerade kiosker där man kunde släc­ka törsten med syrlig kokosmjölk eller färskpressad juice för att inte tala om tro­pis­ka frukt­drin­kar. 

Uttorkade och hungriga åt­ervände vi på eftermiddagen till den bekanta uteserve­ringen som höll just på att stän­gas. Det var en lördag, klockan var inte mer än sex men staden kän­des kus­ligt av­folkad och de flesta restaurangerna var stängda. I stadens centrum blåste det än­nu mer. Det bildades vind­tunnlar på gatorna och enstaka plastpåsar och papper i den annars förvånan­svärt renliga staden virvlade högt upp i luften. Hukande i blåsten hittade vi till slut ett kur­diskt matställe med lockande priser men en mindre lockande matsedel och en dyr ital­i­ensk restau­r­ang med ett betydligt mer intres­sant utbud av rät­ter. Prismedvetna, valde vi att äta hos kurden. Ste­kta au­ber­giner visade sig vara en kall oaptitlig röra men grillade tigerräkor sma­­­kade över­raskan­de gott. Sedan gick vi till italie­na­ren och avslutade kalaset med en härlig cheesecake. 

Söndagen var vindstilla, solig och molnfri. Det magnifika Tafelberget avteck­nade sig skarpt mot den blåa himmelen i hela sin prakt. Det var en perfekt dag att åka linbana till toppen av det 1000 m höga berget. Av kö­erna att döma måste halva stan ha kommit på samma ide. Först var det kö till biljett­kassan och se­dan till själva linbanan. En pergola som gav oss halvskugga hade ett inbyggt sprinklersystem som levererade små puffar av iskall ånga. Samma typ av luft­kon­ditio­ne­ring såg vi senare på vissa uteserveringar. Till slut befann vi oss i den runda linbanevagnen med ro­­terande golv. Alla de hårt packade passagerarna fick chansen att beun­dra utsikten från samtliga håll. Den första enkla linbanan till Tafelberget togs i bruk på 1920-talet. Innan dess fick man bestiga berget till fots. Ock­så nu, under vår färd, klättrade enstaka turister mödosamt upp längs en brant stig och på den sista lodrätta klippan tog vissa sig upp med hjälp av linor och klam­rar. Ut­sikten från bergstop­pen, som inte var någon topp utan en vidsträckt platå, tog an­dan ur oss: en klippig kuststräcka med bländvita bågar av sandstränder, mäktiga bergmas­siv, blå hav med enstaka se­gelbåtar och en ö i fjär­ran. På den sydvästra sidan var utsikten min­­dre hän­förande: bostadsom­rå­den, bangårdar och stadens stora hamn med höga lyftkranar. 

Den väldiga bergs­pla­tån var in­te alldeles platt, där fanns det klippor och stenar, klyf­tor och ra­viner. Stenarna var gråa och fläckvis täckta med en hård, vit beläggning, troligen skraplavar. Den ol­än­diga ter­rän­gen var inte pro­menad­vänlig; man vandrade längs anlagda sten­satta stigar. Det ljusbeiga hu­­­vudstråket och de gråa sido­stigarna smälte fint in i omgiv­­nin­g­en. Växt­lig­heten var över­ras­kande frodig, stora grästuvor med styva, sylvassa strån, gul­blom­­man­de bu­skar, dvärg­tallar och myc­ket annat som såg obekant ut. Det lär finnas över 2000 olika växt­arter på ber­get medan den bergbundna faunan är fattigare och begränsad till myror, fjärilar, ödlor och stora ham­ster­lik­nan­de dassies (lat. Cape Hyrax), som trots likheten med gnagare uppges var släktingar till… sjökor och elefanter. Dassies bru­kade uppehålla sig vid ber­gets en­da restaur­ang och tigga mat, men vi hade inte turen att se någon. Tafelberget utgör en vik­tig vatten­reservoar. De lågt ­hängande moln, som ofta täcker berget kondenserar och bildar tal­rika pölar, som inte bara be­vat­tnar växterna utan även rinner ner och berikar sta­dens vatten­bestånd. Efter några timmar på berget återvände vi hungriga till stan och upptäckte med stor besvikelse att vår uteservering i cent­rum hade stängt på sön­dagar.

Vi gick till italie­naren och åt en tre rät­ters me­ny med kudu-carpac­cio till förrätt. Kudu är en afri­kansk antilop med karak­te­ris­tiska, kork­skruvliknande horn. Till dessert val­de vi stäl­lets goda cheesecake.

På måndagen slog vädret om, det blev kyligare och blåsigare. Stora molntussar jagades av den kalla antarktiska vinden. Tafelberget var åter täckt med en vit, fluffig duk av moln. Den dagen ägnade vi oss åt inomhusaktiviteterna och bland annat besökte vi en utställning med gamla grot­t­målningar. I museets etnografiska avdelning visades buschmännens boningar och red­skap. Museet hade också en avdelning om livet i havet med gi­gantiska val­ske­lett, hajkäkar, uppstoppade fiskar, sälar och pingviner, havsfåglar, snäc­kor och mycket an­nat stort och smått. Den dagen hittade vi en ny och mycket prisvärd restaurang, Cubana, med karibisk framto­ning. Dess enorma bar och dju­pa lädersof­for var kanske Kubainspire­rade men så mycket mat som det fanns på Cuba­na skulle man aldrig kunna skrapa ihop i da­gens vanstyrda kommunis­tiska Kuba. Vi ka­lasade på en see­food platter med ti­gerräkor, bläckfisk, krabba och väl tilltagen por­tion av gudomligt smakande angel fish, allt detta på en bädd av välkryddat ris och serverat med en skål vitlöksdipp och ett glas välkylt torrt vitt vin. I skymnin­gen promenerade vi tillbaka till hotellet och bokade en utflykt till Godahopps­udden till nästa dag. 

Vi varnades för att vistas ute efter mörkrets inbrott. Gatorna tömdes då på folk. Staden togs över av skaror av mörkhyade ungdomar, glada, högljudda och kanske helt ofarliga men vi ville vi in­te riskera att behöva uppleva motsatsen. På ödsligare ställen kunde ur mörkret träda fram en män­s­k­lig gestalt, vanligtvis manlig, som började tigga, först pengar och sedan mat. Em­pa­tin blan­dades med irritationen och fruktan. Jag försökte ignorera tiggandet och det gick lättare utan ögon­kontakt. Det kan låta cyniskt, men medan jag fumlade efter småmynt i port­mon­nän kunde den ryckas ut ur min hand. Jag kände mig usel men samtidigt ville jag skrika ut att jag inte kan stå till svars för världens alla orättvisor, att det var varken jag eller mina förfäder som ko­lo­ni­serade det här landet och agerade ut­sugare gentemot den lokala befolknin­gen; kräv ska­de­stånd från hollän­dare och engelsmän men lämna mig i fred. En uniformerad vakt kom fram till oss och tog hand om tiggaren. 

En annan kväll på vägen från Waterfront fick vi korsa en liv­ligt tra­fi­kerad kommunikationsknut. I väntan på grönt lyse kom en reslig, sjab­bigt klädd man fram och handgripligt för­sökte hindra oss att gå över. Det skulle vara för farligt. Mannen hade håret dolt under en mös­­sa – många färgade gömmer sina dreadlockar i enorma stic­kade mössor – och bara en arm, fast den andra kunde vara gömd under kavajen. Sedan började mannen tig­ga pen­gar till natt­härbärget. Också den här gången blev vi befriade från hans sällskap av en säker­het­s­vakt. Vid varje gathörn såg man sådana vakter i sina neon­gröna väs­tar svagt lysande i mör­k­ret. Det finns myc­ket elände i Sydafrika. Vid ett härbärge i stadens min­dre förmögna kvarter sov män­niskor på gatan mitt på dagen. Kåkstäderna som vi passerade på vägen vid vå­ra utfly­k­ter var en sorglig samling av ihopträngda skjul i korrugerad plåt, omaka plankor, plast­­­skyn­ken, trasor och annat bråte.

Vem vet i vilken riktning kommer den mångfär­gade de­mo­kratin att ut­vecklas, om lan­det följer det exemplariska Botswana eller det alltmer korrum­pe­rade och vanstyr­da Zimbabwe.

Godahoppsudden är en mot sydväst utskjutande udde, nära Afrikas sydspets. Dit går inga bus­sar och vi tordes inte hyra bil och köra i vänstertrafik. Den organiserade turen var ett säkrare val. En minibuss förde oss långt ut, bortom det vi kunnat beskåda från Tafel­ber­get, till vid­strä­c­­kta sandstränder med iskalla jättevågor, bergkan­tade bukter och Afrikas the big five, klip­por formade som noshörningar eller elefanter. En väg­sträcka, uthug­gen i berg, liknade en tun­nel med ena sidoväggen öppen. Till slut körde vi genom porten till det naturreservat som Goda­­hoppsudden utgör. Där var växtligheten karg men ändå riklig: låg undervegetation, strä­va gräs­tuvor, småväxta klungor av vita blom­­tussar, som på avstånd kunde tas för betande får samt manshöga buskar av Protea­släk­tet, som växer en­dast i Sydafrika, med lä­der­aktiga blad och håriga blommor i olika ny­anser av laxrosa och gult. Protea blev utnämnd till landskaps­blomma för hela pro­vin­sen. Plötsligt dök det upp några babianer på körbanan och det rörde sig i undervegetationen. En ba­bianflock gav sig ut på jakt efter röda bär som växte utmed vä­gen. Minibussen körde så långt det gick; den sista etappen skulle forceras med en markbunden linbana eller till fots. För motionens skull valde vi det sistnämnda. 

Vägen lutade svagt uppåt, och när vi svettiga och trötta nådde toppen, s.k. Cape Point, räckte varken kraf­terna eller tiden till för att klättra upp till en fyr som påstås vara den ljusstarkaste fyren i värl­den. Från en ut­sikts­punkt beundrade vi bara i tysthet den höga klippan som stupar 300 m ner i havet och de stora vågorna som outtröttligt rullar mot stenarna. Där möts den kalla Atlanten med den var­­ma­re Indiska oceanen, och där hade inträffat många skepps­brott. Själva udden, mar­kerad med platsens longitud och latitud inris­tad i en enkel skylt av trä, ligger längre ner, på havsni­vå. Den portugisiske sjöfararen Diaz, den för­sta europé som på 1400 talet rundade ud­den, gav den na­m­net ”Stormarnas udde” men det byttes senare ut till Cabo da Boa Esperan­ca (Goda­hopps­ud­de) efter­som den ingav hopp genom att öppna en åtråvärd havsrutt från Por­tu­gal till Indien. Det var Vasco da Gama som lycka­des följa den vägen medan Diaz omkom senare i skepps­brott just vid Godahoppsudden. På återresan mötte vi en struts, som lugnt be­tande, avteckna­de sig mot det blåa havet.

Pingvinerna vid Balder Beach besökte vi på egen hand. Det lokala tåget tog oss på en timme till Simon Town eller Simonstad – både det engelska och det holländska namnet används – där spåret tog slut. Ändstationen låg vid stadens norra utkant och pingvinerna fanns på den södra si­dan. Promenaden i en svag uppförsbacke tog ytterligare en timme. Staden bestod, prak­tiskt taget, av en enda lång huvudgata med färggranna hus i kolonialstil utsmyckade med järn­sni­derier. Balder Beach upp­ges här­­bärgera den till storleken tredje största pingvinkolonin i värl­d­en. Inträdet kostade en slant men var värt vartenda öre. Pingvinbeskådarna vandrade mot stran­den genom sand­dynerna med snårig vege­tation på anlagda träbryggor med ett lågt nät-stängsel längs sidorna. Det rådde apartheid där, pingvinerna och människorna hölls åtskilda. Redan bland buskarna kunde man se enstaka få­g­lar och på stranden och bland klipporna som omringade den, fanns hela skaror av pingvi­ner. De flesta stod upprätta i sina svart-vita hög­tidsdräkter, somliga låg och sov, ett par ägna­de sig energiskt åt kärleksövningar, andra grävde i sina bon och kastade sandmoln på sina kamra­ter. Vissa höll på att byta fjäderdräkt och med delvis plockade fjädrar såg de ut som gamla, ruggiga päls­bi­tar. Pingvinerna gick vaggande och klumpigt på marken men i vattnet förflyttade de sig som svar­ta pilar. I över en timme stod vi i stum beundran och ka­meran gick varm. De platta klip­porna som stack ut i havet togs i be­sittning av skarvar. Här be­traktas de inte som skadefåglar utan som en del av ekosystemet. Ping­­viner kan bygga bo i de­ras guano. De svarta skarv­ko­lonierna tilldrog sig inte samma upp­märksamhet som pingviner­na. Längre bort syntes en bad­strand med enstaka solbadare, vår en­da chans att uppleva det lo­kala strand­livet och ka­nske ta sig ett dop. Med pingvinerna på nät­hinnan traskade vi mot stran­den. 

Trots sin ringa storlek var det den vackraste stranden vi sett och vi hade hunnit se åtskilliga. Den skyd­dades mot vin­den av en hög klippvägg och den sma­la sandremsan, om­gi­ven av enorma stenbumlingar i olika ockra ny­an­ser, övergick i en lugn sma­ragdgrön vik. De få besökarna solba­dade på sanden eller utsträckta på de släta avrundade klipporna. Vi kände på vattnet, det var definitivt inte varmt, 16-17 grader kanske, men vi gick modigt i och tog till och med några simtag. Sedan bytte vi till torra bad­dräkter och Maken gav sig ut på jakt efter nya bild­motiv medan jag slap­pnade av med slutna ögon på sanden. Plötsligt ryc­kte jag till, något naf­sade mig i foten. En flock gäss pickade lugnt på stranden och en gås nöp mig i stortån lockad av nagellackets röda färg. Jag reste mig, tit­tade ut mot vattnet och trodde att det var en synvilla. På en klippa, mitt bland en grupp av so­lande människor, rensade två ping­viner i lugn och ro varandras fjädrar. Sedan dök en pin­gvin upp bland klipporna och gick i min riktning. Som tur var fanns Maken i närheten och blev till sig av upphets­ning. Snart upp­enbarade sig en pingvin till och båda gick nu mot vattenbrynet. Vi följ­de efter. Vi skulle bada med pingvinerna. Och det gjorde vi. En känsla av att vara i paradiset var över­väl­­digande, människor och djur tillsam­mans i harmoni och utan rädsla. Det var inte bara dagens utan re­sans höjd­punkt, men inte dess slut. Vi skulle uppleva ytterli­gare ett möte. Den fina natur­stran­den hade ett spår av människo­hand. I den skyddande lodräta klippan fanns ett föns­ter med grö­­na fönsterluckor, en avlång minibalkong och ett smalt bru­tet tak ovanför. Det kun­de vara en de­koration eller var det kan­ske en strandkiosk som för tillfället var stängd. På tak­noc­ken vi­lade sig ett djur som jag vid första ögonkastet tog för en ping­vin. Men det var en dassie, det konstiga dju­ret, som vi inte lyckats se på Tafelberget. Det sägs att dassies är förtjusta i pin­g­­vin­ägg. Från sin höga utsikts­punkt iakttog djuret strandlivet och måste ha funnit det oin­tres­­sant eftersom det reste sig, sträc­kte ut sig i hela sin längd, gäspade uttråkad och försvann i un­dervegetationen.

På vägen från stranden passerade vi en parkerings­plats med en varnings­skylt: Kolla om det inte ligger en pingvin under din bil. 

Påföljande dag, mätta på upplevelser slappade vi i stan i lätt duggregn. I museet om hörnet be­undrade vi guldet från Ghana och sedan besökte vi ett konstgalleri som hade vernissage just den dagen. Med ett glas vin i handen beundrade vi fotografier och målningar av de lokala kon­­s­t­närerna. Bakom en glasvägg vid ett vitmålat bord med bakgrund av en vit skärm satt två vit­klädda damer på vita stolar. Jag frågade en av damerna om det var en sorts konstnärlig in­stal­­l­ation. Hon skrattade, presenterade sig som frun till en av utställarna, pekade på sitt ben i ett vit gipspaket, förklarade att hon vilar och erbjöd mig att ingå i installationen. Vänligt av­böj­de jag med motiveringen att jag inte var vitklädd. Till lunch åt vi massvis med sushi till rik­­tigt underpris. 

Att shoppa är inte min favoritsyssel­sätt­ning och att åka 10 000 km för att se­dan gå i affärer gränsar för mig till vansinne. I butikerna fanns dock ett stort utbud av lyxiga ar­ti­klar, trendiga fritidskläder, vackra diamanter och afri­kansk konst. Att titta på hantverk blev ett pra­k­tiskt un­dantag i det tilltagande regnet. Trä­mas­ker, vackra handgjorda skålar, hals- och arm­band i trä och horn trängdes tillsammans med skinnfällar och underbara handvävda tyger med på­syd­da mönster i varma, jordnära nyanser. På de lokala basa­rerna verkade en del före­mål va­ra mass­producerade men i de lyxiga inrednings­bu­tikerna var allt handgjort av skickliga tillver­ka­re och kostade därefter, mockakuddar med insydd skinnrand från strutsben prydda med struts­fjädrar, massiva trämöbler med metallin­läg­gningar, vackra sti­liserade djurskulptu­rer i trä och metall, dekorativa föremål av piggsvinstaggar. Väs­kor i strutsskinn såldes till as­tro­nomis­ka priser. Skinnet hade karakteristiska utbuktande pric­kar, minnet efter fjäderfästen.

Varför en py­tteli­ten portmonnä kunde kosta en tusenlapp me­dan man kunde få en strutsbiff för en billig penning, var för mig obegripligt. 

På vägen hem till hotellet passerade vi en centralt belägen byggnad, Chris­tiaan Barnard Me­mo­rial Hospital som väckte gamla minnen till liv. Barnard var den första kirurgen i värl­den som lyckades genomföra ett lyckat hjärtbyte. Den 3:e dec 1967 opererade han in ett hjärta från en kvinnlig donator, Denise Darvell, hjärndöd efter en tra­fikolycka, till en mycket sjuk, prak­tiskt taget döende man, Louis Wa­sh­kansky. Pa­tien­ten levde bara drygt två veckor ef­ter transplantationen och avled av en pneumoni som han ut­vecklat eftersom hans immun­för­svar var nedsatt av läkemedel. Men hans nya hjärta slog starkt ändå till slutet. Barnard, hyllad för sin bragd, blev världskändis över en natt. Han kallades för ”doctor of the heart” inte bara för transplantationens skull utan för sina kärleksaffärer. Han var gift tre gånger och hade en ro­­m­ans med Gina Lollobrigida, en av dåtidens stora italienska film­stjär­na. Den historiska hjärt­­tran­s­plantationen genomfördes på ett annat, äldre sjukhus, Groote Schuur Hospital, i ut­kanten av Cape Town där operationssalen har omvandlats till museum och kan besökas vilket vi ty­värr inte hann göra.   

Utflykten till vingårdar bokade vi på en resebyrå. Det var inte de i resan ingående vinprovnin­garna som lockade utan chansen att se lite mer av landskapet runt omkring. Vingårdar ser li­ka­­­dana ut världen över, har man sett en odling, har man sett alla och det finns sådana som lig­ger mycket närmare oss i Europa. En halvdagstur skulle räcka, tänkte vi. Dagen innan rin­gde rese­arrangören och frågade om vi hade någonting emot att bli ombokade till en heldagstur för sa­m­ma pris. Det hade vi inte. I minibussen satt utöver föraren bara en passagerare, en ung skot­­­te. Det kändes lyxigt att åka på det sättet. Redan vid 10 tiden blev det dags för den första vin­prov­ningen. Vi som är inte vana att dricka vin så pass tidigt på dagen tröstade oss med att nå­gonstans österut, i Hong Kong eller Singapore, är det redan eftermiddag. Små skvättar lo­kalt producerade viner hälldes på glas, först de lätta vita, sedan de mer smakrika röda. Alla viner var av hög klass men det var svårt att uppfatta alla de hårfina nyanserna och smak­skil­l­na­­derna. 

Landskapet va­rierade från kupigt till bergigt men växtligheten, bortsett från vin­odlin­garna, var sparsam. Sko­­gen fick ge vika för vinrankorna som gav bättre avkastning. Den lilla universitetsstaden Stell­en­bosch hade många intressanta hi­s­toriska byggnader. Också på lands­bygden fanns det vac­k­ra gamla hus i säregen Kapholl­ändsk stil, med vita väggar, triangelfor­made barockgavlar ov­an­­för huvudentrén och tak av tättpackat svart gräs. Utsikten från en del vingårdar var hänfö­ra­n­de. Genom glas­ade väggar beundrade vi gröna rader av vinrankor med hö­ga berg i bakgrunden. Här och där lyste jakarandaträden med sin karakteristiska lila färg. Nya vin­­provningar väntade oss, ibland med lite ost, en oliv eller en halv jord­gubbe som till­tugg, men vi oroade oss i onödan för att det skulle bli för mycket vin under utflykten. På sin höjd drack vi sam­man­lagt 2-3 glas vin fördelade på hela dagen.

Robben Island är en fängelseö där Nelson Mandela tillbringade 17 år av de totala 28 åren som  fängslad till följd av hans, för dåvarande regim, farliga politiska verksamhet. Vi åkte till ön för att hedra denne mo­di­ge, ädle man som med fredliga metoder lyckades införa de­mo­­krati i landet. Inget våld, ingen hämnd utan förlåtelse och försoning var Mandelas ledstjär­nor. Hans andliga fäder lär vara två andra stora män med icke-våld filosofin, Martin Luther King och Ma­hatma Ghandi. Tillsammans med Mandela bildar de 3M på vilka den bräc­kliga de­mo­kratin vilar. Färjan avgick från en särskild terminal vid Waterfront. Först fick vi besked att bil­jetter­na var utsålda och borde bokas i förväg men efter en stund hit­ta­­de damen i kassan en av­bok­ning. Överfarten tog nära en timme och den spe­ktakulära vyn mot staden med Tafelberget i bakgrunden var en belöning i sig. Själva ön, platt som en pann­kaka, såg på avstånd ganska ointressant ut, men visade sig på nära håll vara grön, ha en fin strand och klippor med vilande sälar. Vi fick inte ströva på ön på egen hand utan åkte buss på en guidad tur. Guiden var både beläst och berest. Han hade guidat många ce­lebri­teter däri­bland vår drottning Silvia och Hilla­ry Clinton; som första lady besökte hon ön ensam medan maken var, enligt guiden, sysselsatt i Ovala Rummet. Utöver fängelset fanns det på ön ett sjukhus och en kyrka för spetälske­patien­ter.

Un­der sina resor inom Skandinavien hade guiden snappat upp flera svenska ord, t ex smitt­­koppor och spe­täl­­ska. 

Det, på sin tid, bäst bevakade fän­gelset har nu omvandlats till mu­seum. Området var omgärdat av en hög mur och en spiral av taggtråd. Innegårdarna var ste­niga och utan väx­tlighet utom ett par träd som kallades Mandelas träd­gård. Där brukade han gömma sina skrifter då hans cell bevakades noga. Dock fanns det en bollplan där fångarna fick lov att spela mat­cher, främst i propagandasyfte. Fängelsecel­ler­na, de kollektiva och de enskilda var nu skin­ande rena med blankpolerade stengolv och väg­gar bestrukna med lysande, grön olje­färg. Mandela satt i en isoleringscell där möbleman­get var spartanskt, en fransig flät­ad matta att sova på, ett par filtar, ett vingligt bord med en skål och mugg i bleck samt en toa­hink. På dagen arbetade fångarna i ett kalkstenbrott. Solljuset refle­kterat av den vita stenen skadade ögo­nen på fångarna. Mandelas ögon tål nu­mera inte foto­blix­­tar. Först under de sena­ste åren fick fångarna bära solglasögon under arbetet i sten­brottet och fick även vån­ings­sängar istället för sovmattor. I brottet fanns en grotta som om­van­dla­ts till skola. Många fångar kunde varken läsa eller skriva. Både fångarna och de vita vak­terna un­dervisades av de intellektuella, politis­ka fångarna. De duktigaste eleverna kunde läm­na fän­gelset med akademisk grad. Allt detta berättade en före detta fånge som nu­­mera arbe­tade som fängelseguide. I skrivandets stund var Mandela 93 år gammal. Hans livs­verk förvaltas nu av en öppet polygam president, Jacob Zuma, som tyvärr inte har ett helt obe­fläckat förflutet vare sig sexuellt eller politiskt.

Avresedagen gav vi oss för sista gången ut på stan. Det var två veckor till Jul och skyltfönst­ren var pyntade med granar, tomtar och inslagna paket. På en gågata ställdes det ut flera långa bord; där det satt en brokig skara av män, kvinnor och barn. Runt borden sprang funktionärer i gu­la jackor. Det var en välgörenhetsfest för de obemedlade. 400 personer bjöds på en trerät­t­ers julmiddag och utöver det delades 100 portioner mat ut för avhämtning. Middagen höll på att avslu­tas. Gästerna skrapade rent glassrester ur plastkopparna.

Flera sådana fester anordnas varje år i Kapstaden, en ljusglimt på den mörka himmelen för de fattigaste.

Resan hem var lång och saknade inte oväntade inslag. Vid incheckningen visade sig det att vår en­da väska vägde för mycket. Den var tung redan vid utresan men nu tyngdes den ytter­ligare av två flaskor Dry Martini inköpta på Arlanda, där Martini har den rätta styrkan och ett myc­ket fördela­k­tigt pris. Dessutom, Maken, som är restokig, samlade på sig flera kilo turist­bro­s­ch­y­rer, som nu fanns i väskan, och som han vägrade att skiljas ifrån. Vi kunde antingen betala övervikt eller packa om och valde det senare. Broschyrerna hamnade i mitt handbagage med alla de ömtåliga sakerna som jag inte ville ha i resväskan, tillsammans med en bortglömd påse färska aprikoser köpta samma dag på en bondmarknad. Aprikoserna skulle säkerligen bli till mos. Efter att ha passerat pass- och säkerhetskontrollen begav vi oss till en taxfree butik för att handla, en flaska av den berömda sydafrikanska likören Amarula till oss själva och en krä­mig likör i leopardmönstrad flaska som julklapp till våra vänner. Vi bad att få påsen förse­glad för att kunna passera med den vid flygbyte i Paris.

– Ni kommer att få bekymmer. I Paris godkänner de inte våra påsar. – varnade oss damen vid disken.

– Varför det? Det är ju enligt EU-reglerna. Vi hade ju en förseglad påse med oss på resan till Kapstaden. – protesterade vi.

– Jag ville bara varna er, ni gör som ni vill. – sa damen bryskt.

Vi lät oss inte avskräckas och gjorde våra inköp. I Paris visade det sig att för att byta terminal var vi tvungna lämna transitområdet, passera gränskontrollen och praktiskt taget gå ut på ga­tan. Naturligtvis kunde flaskorna sedan inte tas med som handbagage. 

– Ni kan ju checka in dem. – rådde oss en snäll kontrollant.

Men hur? Vi hade ju bara kvar Makens ryggsäck och utan skydd skulle flaskorna oundvikligt gå sönder under transporten. 

– Ni kan köpa skyddsboxar, de säljs ju där borta. – Kontrollanten pekade mot ett försälj­nings­­kontor.

Boxarna kostade mer än våra flaskor. Maken tog av sig vinterjackan, lindade den kring flas­ko­r­­­na, bad en stilla bön och checkade in ryggsäcken. Med Maken huttrande i bara skjortan, utan handbagage men tunga i sinnet flög vi hem. Till vår stora lättnad uppenbarade sig vårt trede­la­de bagage på Arlandas transportband komplett och intakt. Flaskorna, till och med aprikoserna, kla­ra­de resan. Vi kände hur julefrid spred sig långsamt i våra själar.