Uganda: De dimhöljda bergens gorillor

De dimhöljda bergens gorillor

De första två dagarna tillbringade vi på en liten mysig lodge i Entebbe och gjorde utflykter för att fotografera fåglar och lite olika apor. Den fågel vi var mest intresserad av där var den ovanliga träskostorken, för att få se den fick vi en entimmes tur på Victoriasjön fram till träskmarkerna. Där klättrade vi över i mindre kanoter för att komma in i träsket. För att ta sig fram där hoppade besättningen ner i vattnet och drog fram kanoterna. Tur hade vi för vi fick se två storkar på nära håll. 

En förmiddag passade vi även på att besöka en lokal marknad i Entebbe, där vi fick se mängder av annorlunda frukter och grönsaker och även träffa många trevliga lokalinvånare. Vi besökte även ett reservat där de tog hand om skadade och föräldralösa schimpanser. 

Efter dagarna i Entebbe flög vi med ett litet plan över till Kisoro. Nu var det dags att vandra upp till den plats där bergsgorillorna håller till, man vet aldrig i förväg hur länge man måste vandra. På morgonen skickas några män (scouter) ut för att lokalisera var gorillorna befinner sig just den dagen. Vi delades upp i grupper av åtta personer, tilldelades bärare och fick låna vandringskäppar. I varje grupp som vandrar iväg går det beväpnade män både före och efter gruppen. Varje gorillafamilj får bara besökas en gång per dag.

Vi hade lite otur för just den här dagen hade vår gorillafamilj bestämt sig för att hålla till högt uppe så vår vandring och klättring tog tre timmar uppför och det var brant upp. Men belöningen för den ansträngningen var stor då vi fick träffa vår familj. 

De hade flera små bebisar, en lite busig tonåring och även en Silverback förutom några stora honor. Man får stanna hos gorillorna i en timme. De vuxna gorillorna var ganska slöa och vilade mest, men den unga killen busade ordentligt. Klättrade i träd och hissade även upp sin lilla bebisbror upp i trädet. Efter det fina mötet hade vi en 2,5 timmes vandring tillbaka ner. Tyvärr började det regna och gjorde marken slipprig och hal. Jag tror att jag rasade omkull fyra gånger och var rejält lerig då jag kom ner igen.

Dagen därpå vandrade vi med pygméfolket Batwa, fyra män vandrade med oss och berättade om deras sätt att leva, visade hur de jagade, tog till vara på mat i naturen och hämtade vatten och hur de bodde. Även här hade vi beväpnade personer med oss. Kändes tryggt att ha dem med eftersom vi fick lite extra spänning då en buffel kom väldigt nära under vandringen.

Sista vandringen gick till ett annat berg och sökandet efter en annan bergsgorillafamilj. Även här hyrde vi bärare, de bär packningen och hjälper till i den branta terrängen och jag kan gott säga att jag hade inte tagit mig upp utan min bärare. Här var vi bara sex som skulle upp till gorillorna, men med bärare och guide och beväpnade vakter blev vi ändå en liten större samling personer. Även här tog det tre timmar upp, mycket brant och jobbig vandring. Mycket brantare och jobbigare än första dagens vandring och dessutom hade jag nu två jobbiga vandringar i benen.

Jag var helt slut då vi kom upp. Men trots den jobbiga vandringen så var det värt varenda steg.

De här gorillorna var mycket aktiva och rörliga. En stor hane med vit rygg, de som kallas silverback, tog tag i ett träd och bröt av det för att nå de goda löven i toppen. När han ätit klart av det så reste han sig upp i hela sin längd och kom emot mig. Jag satt lugnt kvar när han vandrade förbi. Han klev en cm ifrån min fot och då han passerade mig var han så nära att hans päls strök mot mig. WOW! vilken känsla. Fotografera då var inte att tänka på, bara sitta still och njuta och känna den andäktiga stämningen som uppstod. Närmare än så kan man knappast komma en gorilla. Vi får inte gå närmare än sju meter, men det bryr sig inte gorillorna om. 

Nu återstod bara packning och en två timmars biltur över till Rwanda för hemresa från Kigali flygplats. Intressant var gränsövergången. Lite primitivt men innan övergången till Rwanda fick vi tvätta händerna och de tog tempen på oss. Trots sol och värme så hade jag bara 35,6 så det var klart ljus att få gå över och sköta inresehandlingarna. För att allt ska gå smidigt så är det praktiskt att ha skaffat sig ett östafrikanskt visa före.

Under resan bodde vi på små och trevliga lodger där vi åt alla måltider, de dagar vi vandrade fick med oss riklig lunch. På de flesta hade vi även fri tvätt och rengöring av vandringsskor. Det här var en resa med fantastiska upplevelser och möten med djur och fick även lära känna så många trevliga människor.