Nya Zeeland: Naturupplevelser, forsränning och jordbävning

Den 14 december 2011 flög jag och mina barn Andreas, Cecilia och Henrik från Köpenhamn och anlände till Auckland efter 22 timmar i luften och några timmars uppehåll i Bangkok. Det blev en kort men välbehövlig promenad i härlig sommarvärme i centrala Auckland efter allt stillasittande och att lägga sig tidigt för att komma ikapp tidsomställningen på 10 timmar.  

Nästa dag startade vi resan norrut i hyrbil. På instrumentbrädan satt en skylt som påminde om att det var vänstertrafik. Vi hade bestämt oss för att inte boka logi i förväg för att ha friheten att stanna på de platser vi tyckte om och anpassa oss efter vädret. Så fort vi hade lämnat Auckland var vi nästan ensamma i trafiken. Den högsta tillåtna hastigheten är 100 km/tim och det gäller även på motorvägar. Vägarna, med omkörningsfiler med jämna mellanrum, och broarna är enfiliga. Ju längre norrut vi kom desto glesare blev trafiken. Vi hade stannat någonstans i ödemarken för att dricka lite termoskaffe då en mötande bilist stannade och frågade om vi behövde hjälp. Det behövde vi inte, men vi uppskattade gesten. Efter 438 kilometer började vi leta efter någonstans att bo. Det var inte lätt. Allt var fullbokat. Till slut fick vi tag i en mycket enkel och trång campingstuga för 533 kronor i Houhora Heads, belägen vid ett vattendrag i ett oerhört vackert landskap.

Härlig kvällspromenad i naturen och pizza till kvällsmat. 

Nästa dag fortsatte vi till Cape Reinga, Nordöns nordligaste spets, där Tasmanhavet möter Stilla havet. Det blåste rejält, men vi tog oss ända upp till fyren, som är själva symbolen för den nordligaste platsen innan vi fortsatte söderut. Vägarna var smala, mycket kuperade och med snäva kurvor, och hastigheten begränsad till 25 km/tim. Vädret medförde att vi tillbringade hela dagen i bilen. Då det blev mörkt framåt kvällen, efter 530 kilometer, var det dags att hitta någonstans att sova. Vi körde ganska länge innan vi såg en skylt till Hillside Hotel. Efter tre kilometer på en smal och gropig grusväg och en rejäl stigning kom vi fram till ett riktigt spökslott. Ett magnifikt, men öde slott. Kvinnan i receptionen var klädd i svart och hade en huvudbonad som förde tankarna till en häxa. Vi var de enda gästerna och fick ett jättestort rum med två dubbelsängar, matsalsavdelning, TV med soffgrupp, ett litet bibliotek, köksalkov och två badrum. Och allt detta för bara 635 kronor.

Nästa dag fortsatte vi till Rotorua (194 km), som är känt för sina gejsrar, heta lergropar och svavelhaltiga källor. Lukten av svavel är mycket påträngande, men färgerna i sjöarna gör ett mäktigt intryck. Här finns mycket att göra. Barnen fastnade för forsränning i Kaituna. Efter noggranna instruktioner, byte till funktionella kläder och utrustade med hjälm och paddel var de redo att tillsammans med några andra ta sig an fallet på sju meter. Detta var den häftigaste upplevelsen under hela resan. Därefter var det skönt att bada i en varm källa i skogen i Kerosene Creek.

Några dagar och 556 kilometer senare anlände vi till Wellington, där vi återlämnade hyrbilen. Totalt blev det nästan 1 900 kilometer. Vi fortsatte med färja till Picton på Sydön, en resa på drygt tre timmar i ett blåskimrande hav och vacker utsikt. Sedan fortsatte vi med buss till Christchurch (340 km) med ett kort uppehåll i Kaikoura vid havet. Busschauffören var också guide och skämtade med oss genom att undra om bussen skulle kunna ta sig igenom de låga tunnlarna. 

I Christchurch gick vi runt i de öde och delvis avstängda centrala gatorna efter jordbävningen tidigare under året som krävde 128 dödsoffer. Och jordbävning skulle vi också råka ut för nästa dag då vi skulle flyga vidare till Melbourne. Vi hade checkat in och satte oss på en liten gräsplätt utanför flygterminalen. Där njöt vi av solens värmande strålar och pratade om hur vi skulle fira julafton. Vi hade precis rest oss för att gå till gaten då ett cirka 4-5 sekunder långt skalv inträffade klockan 13.58 med styrkan 5,8 på Richterskalan. Marken gungade och det skramlade rejält i gångtunneln av metall. Vi hann inte riktigt reagera förrän det var över.

Man blir liksom stel, försöker hålla balansen och sedan är det över. Varningssignalerna började tjuta och flygterminalen evakuerades.

Medan landningsbanorna kontrollerades gick vi ut på parkeringsplatsen och försäkrades oss om att inget skulle kunna ramla över oss om det skulle komma ytterligare ett skalv. Och det kom en och en halv timme senare. Upplevelsen var exakt densamma som vid det första skalvet, både känslo- och ljudmässigt. Allt gick dock lugnt och sansat till, ingen panik. Rapporter sändes direkt i teve. Klockan 17.20 återupptogs verksamheten och vi blev erbjudna ett flyg till Auckland och därefter vidare till Melbourne där vi hade hyrt en bil för en resa längs Great Ocean Road. Vi kom iväg kl 01.12. Vilken start på julafton! 

Det blev åtta mycket minnesvärda dagar i Nya Zeeland med naturupplevelser som var precis så mäktiga som turistbroschyrerna talar om och upplevelser som heta källor, forsränning och jordbävning.

Erwin Apitzsch