Upptäck England och Wales med YHA

Upptäck England och Wales med YHA

Kännetecknande för YHA:s vandrarhem är att där är rent och snyggt, trevliga gemensamhetsutrymmen och möjligheter att ordna egna måltider. Ofta ligger vandrarhemmen i någon anrik byggnad och i natursköna områden. I England och Wales finns omkring 150 vandrarhem med anställd personal. Ett 20-tal små vandrarhem, ofta på avsides belägna platser, sköts helt och hållet av volontärföreståndare. Arbetet innebär att du under en vecka på egen hand eller tillsammans med en närstående eller bekant sköter driften av ett litet vandrarhem. Du checkar in gäster, bäddar och städar och ansvarar för säkerheten på vandrarhemmet. 

Att bli en volontärföreståndare var svårare än jag trodde. Efter en skriftlig ansökan med meritförteckning och referenser följde en ingående telefonintervju. Under intervjun stod det klart att jag skulle ha tillbringat minst två nätter på ett av de små vandrarhemmen för att komma vidare i rekryteringsprocessen. Det räckte inte att jag för ett antal år sedan hade varit på YHA Whitby i Yorkshire och sovit i sovsal för kvinnor med 22 bäddar. 

I anslutning till ett Londonbesök lyckades jag boka in ett par nätter på det lilla vandrarhemmet YHA Tanners Hatch i Surrey som jag kunde nå med tåg och ett par kilometers skogsvandring. Efter detta var jag klar för den sista etappen, en weekendkurs på YHA i Bristol. Under två dagar gick vi igenom bokningssystem, blanketter för incheckning, policyer, brandsäkerhet och inte minst alla rengöringsmedel och metoder.

Grön trasa till kök, blå trasa till allmänna utrymmen, gul trasa till våtutrymmen och röd trasa till toaletter. Vi praktiserade också hur man fort och lätt bäddar rent och rätt. 

Mina nyvunna kunskaper kunde jag sedan praktisera tillsammans med maken under en veckas volontärarbete på YHA Tintagel i Cornwall 2017. Stundtals kändes det som Pang i Bygget där maken på en och samma gång intog rollen som både Basil och Manuel. Året därpå arbetade vi en vecka på YHA Pwll Deri i Wales. 

YHA har numera krav på att volontärföreståndare skall delta i en endagars repetitionskurs vart tredje år. Därför bokade jag in mig på en sådan kurs i Bath den 13 februari i år. Vad visste jag om Bath? Inte så mycket – mest tänkte jag på en stad med gamla anor, heta källor och bad från romartiden. Jag bestämde mig för att stanna ett par extra dagar för att få lite tid att upptäcka staden. Självklart skulle jag bo på vandrarhemmet YHA Bath där kursen skulle äga rum. Priset för en bädd i en sovsal är svårslaget. 20 pund per natt. 

Oavsett vilken flygplats man kommer till i London går det utmärkt att resa med buss till Bath. En tur och retur biljett med pensionärsrabatt på National Express från Heathrow flygplats kostar 30 pund. 

Bath är en stad med många sevärdheter och en spännande historia som går långt tillbaka i tiden. 1987 kom staden med på Unescos lista för världsarv. Storhetstiden från romarna, varmvattenkällorna och romantiska arkitektoniska stilar lever kvar. Här finns mycket att upptäcka. Jag vill varmt rekommendera att starta med en gratis vandringstur på omkring 2 timmar med lokala guider, Mayor of Bath’s Honorary Guides, som brinner för sin uppgift. 

Turerna är faktiskt gratis och ingen dricks tas emot av guiderna. Turerna går dagligen och sker i mindre grupper. Uppgifter om tider för turerna finns på en anslagstavla utanför huvudentrén till the Pump Room vid torget intill Abbey Church där turerna också startar. Under ett par timmar får du se de mest populära sevärdheterna som The Royal Crescent, The Circus och Pulteney Bridge, vackra georgiska radhus, charmiga kullerstensgator och stadens överflöd av parker och trädgårdar.

Hemma sökte jag på nätet efter en trevlig kvällsaktivitet. Under Visit Bath och ”What’s On” hittade jag en föreställning med Legend – One Love som skulle spela låtar av Bob Marley på fredag kväll. Åh, tänkte jag och kom ihåg när jag för första gången 1976 hörde låten No Woman, No Cry. 11,50 pund för en Early Bird Ticket. Inte visste jag vad en Early Bird-biljett var för något men jag kunde se att den var billigare än den ordinarie biljetten. Jag slog till och köpte en biljett. 

Föreställningen skulle äga rum på Cheese & Grain. Cheese & Grain hittade jag inte på kartan. Det var inte så konstigt för Cheese & grain ligger inte i Bath utan i staden Frome. 40 minuters bussresa dit och den sista bussen hem gick kl. 22.00 när konserten skulle vara slut. Jag har nästan aldrig varit på konsert. Väl framme var jag en av de första att göra entré. Från scenen hördes musik och några bilder visades på en skärm. En pub betjänade både utsidan och insidan av lokalen. Det fanns inget att sitta på.

Längs en vägg vid entrén höll en affärsidkare med glimten i ögat på att lägga upp mängder av armband, halsband, mössor, kepsar och andra typiska jamaicanska souvenirer. Rastafarifärgerna lyste i rött, grönt, gult och svart. 

Efter hand fylldes lokalen och där fanns många i min årgång men inga förband – ingen levande musik. Jag insåg rätt snabbt att här gällde det att ordna en sittplats för att orka vara med. Ett hörn av försäljarens kartonger såg ut att kunna duga. Jag fick plats, till och med en egen plastback att sitta på. Där satt jag i gott sällskap med Mister Ansell Akiwali Walers och väntade och väntade. Efter drygt en timme startade konserten. Stämningen steg och precis innan jag var tvungen att rusa till bussen kom min önskelåt, No Woman, No Cry. 

Mister Walers hade berättat om den bok han hade skrivit och nyligen gett ut. Jag köpte en bok, fick en personlig hälsning och nu väntar ”Akiwali Journey – A Jamaican Reality ” på att bli läst.

I dagens coronatider är det mycket som väntar. Någon arbetsvecka på vandrarhemmet Litton Cheney i Dorset så som var planerat i slutet av april blir det inte. Jag hoppas innerligt att de små vandrarhemmen överlever coronakrisen och på nytt öppnar för både gäster och volontärföreståndare.